Vill tipsa intresserade om att det finns fina valpar till salu från en av Finlands främsta uppfödare, Börknäs Kennel. Vi har själva haft hundar från denna kennel och varit mycket nöjda. I mitt tycke är trädkällarjakten en av de svåraste och absolut mest spännande jaktformerna.

Parningen är rekommenderad av avelsråd i Finland. Valparna, 1 tik och 3 hanar, levereras till Sverige/Vilhelmina v.33. För mer information ring Björn 070-5806666.

Sommaren har bjudit på fantastiskt väder. Sol och bad har vi ägnat oss åt i flera veckor och det har varit sanslöst varmt i vattnet. Vi har också hunnit med en liten minisemester i vårt vackra grannlän Jämtland. Vi bestämde oss för att vi ville se ställen som vi läst mycket om men aldrig sett eller besökt.

Efter en kort sväng i Norge hamnade vi i Hotagsbygden och Valsjöbyn. Vi besökte bland annat Hotagen och tittade på Allan Westerlunds grav. Alla som känner till något om jämthundar vet vem han är.

I värmen besökte vi Hasslingsåfallet. Där fanns det perfekta ”gröbbor” som vi alla badade och svalkade oss i. Barnen var överlyckliga.

Hasslingsåfallet.

Såklart gjorde vi en avstickare till Storåbränna, också ett välkänt namn i jämthundskretsar. Det var här B O Jahnsson en vårdag kom åkande och fick syn på Storåbränna/Hotags King vid en stallknut. Han tvärbromsade och for ut och fotograferade denna uppenbarelse från en svunnen tid. Enögd och tio år gammal till trots, men i den ståtlige Storåbrännas King fanns allt man önskar hos en jämthund. Det är  för övrigt King som pryder svenska jämthundklubbens logga.

Storåbränna var en vacker by, men om vi hoppades se något som påminde om dess betydelse för jämthundens historia så blev vi besvikna.

Vi besökte också Myhrbodarna. En otroligt vacker plats där man fortfarande bedriver fäbodbruk, platsen är klassad som riksintresse. Trots att det egentligen var stängt och väldigt tidigt på morgonen blev vi väl mottagna och fick se oss runt.

Mer om Myhrbodarna kan ni läsa här

Vi hade också en trevlig dag på Jamtli. Våra barn är kanske lite för små för att uppskatta ett besök där till fullo, kanske också för att vi har en del djur här hemma. Men jag och Nils tyckte att det var väldigt spännande och lärorikt.

Jag och Nils har varit i väg till fjälls en sväng. Vad ska jag säga…jag njöt av varje sekund! I mitt tycke finns det få saker i livet som ger en samma känsla som vidderna på fjället. Vi gick från Klimpfjäll till Gränssjö, en otroligt vacker sträcka som första biten följer Norgefararleden in i Remdalen. Nils yngre bror och hans flickvän gick samma sväng fast åt andra hållet så vi möttes halvvägs och bytte bilnycklar. Då slapp vi gå samma väg tillbaka och dessutom fick vi en riktigt trevlig kväll tillsammans mitt på kalfjället.

Systemkameran tar alldeles för stor plats i ryggsäcken och fick stanna hemma, därför är bildkvalitén inte den bästa. Men här kommer i alla fall några bilder från turen.

På väg in i durrenskalet. Fjällbjörkskog. Jag och Molly. Jag var för övrigt väldigt nöjd med mina nya byxor från Itab. Bra prisklass, sköna och helt perfekta för vandring i det varma vädret. För övrigt är det inte alla fötter som klarar att gå ungefär sex mil i gummistövlar. Men jag älskar mina stövlar och fick inte ett skavsår!

Humleblomster. Jag tycker ju mycket om blommor så Nils blir nog lite irriterad på mig emellanåt när jag bara går med blicken ner i marken och vill ta kort.

Durrenpiken 1286 m.ö.h.
Klockan var mycket när vi närmade oss den nyrenoverade stugen i Tjokkele. Fantastiskt fin har de gjort den. Men vi valde att gå en bit till och använda oss av tältet.

Fjälltolta. Ett gammalt sameviste. Innuti kåtan, som var öppen, var det väldigt svalt.  Molly fick följa med oss på denna tur. Hon lossar hår och ser lite tuffsig ut.

Nyfikna och närgångna renar. De verkade inte ett dugg rädda för oss. Tre ensamma kalvar som sprang omkring på fjället såg vi dessutom, jag hoppas de hittade tillbaka till vajorna. Men det gjorde de säkert.
Nils och Molly vilar en liten stund vid sjön Gottern.
Nog förstår man var namnet Remdalen kommit ifrån.I Ransarån var det vatten, men flera mindre jokkar längs vägen hade torkat ut så det var till att fylla på vattenflaskan närhelst vi hade möjlighet.

Svarthö.

Jag och Nils.Kungkarlsspira.

Fjällvidder, jag längtar redan tillbaka.

Det känns som om jag ligger lite efter i uppdateringen här på bloggen men vi har i alla fall hunnit vara på utställning i Junsele den 3/8. Vi ställde ut Pia-Pia (Gusjöns Kruta) och Vilda. Både fick bedömningen excellent och Vilda blev 4:e bästa tik, trots att hon var loj och ville inte visa sig från sin bästa sida i den starka värmen. När det gäller utställning så brukar vi resonera som så att man har samma hund med sig hem som när man åker dit. Det är det jaktliga och mentala samt att de är friska som är det viktigaste hos våra hundar. Men det är ju en extra bonus och kul så klart om de är fina, ser ut och rör sig som en jämthund ska göra. Det var ett rent nöje att se hur många fina tikar det fanns i jaktklassen.

Det en välordnad och trevlig utställning och vi träffade många hundmänniskor och bekanta. På startkortet vann jag dessutom två dagars kalvjakt på Homlens marker utanför Junsele. Det ska bli väldigt roligt och spännande att testa att jaga på nya marker.

Jag och Pia är tredje ekipaget från vänster.

Jag och Pia

Nu är hösten äntligen här och nu innan jakten drar igång på allvar är det hög tid att fylla på förråden. Jag har skrivit tidigare att jag älskar att plocka bär. Jag är egentligen helt tokig i det. Inga hjortron blev det för oss detta år med desto mer hallon och blåbär. Jag har aldrig sett så stora skogshallon som i år.

Jag vill helst inte köpa sylt i butik och har aldrig gjort det, när det finns i sånt överflöd i naturen. Men allt handlar ju om tid och prioriteringar och ett har jag då insett sedan jag fick barn och det är att det inte alltid är det lättaste att få tiden att räcka till. Det är en rätt intressant upplevelse i skogen när jag har mina små hjälpredor (läs stjälpredor) med mig. Klara fixar det mesta men Sofie fastnar i riset och äter helst ur hinken fortare än vi hinner plocka!

Pulled pork har det senaste året blivit väldigt populärt, och det går lika bra att tillaga det av älgkött också. Helst av bitar med lite grövre fibrer. Namnet ”pulled” kommer så klart av engelskans dra och med detta menas att köttet ska ”dras” isär.

Ca 1,3-1,5kg älgstek (bog, ytterlår, rygg)
2 dl barbecuesås (Sweet Baby Ray’s brukar jag använda)
2 dl sweetchilisås
1 dl tomatketchup eller krossade tomater
1 stor gul lök
2-3 vitlöksklyftor
3 dl vatten
Salt, peppar, paprikapulver

Sätt ugnen på 120 grader. Blanda salt, peppar och paprikapulver och gnid in steken med dessa. Lägg steken i en ugnssäker gryta som är tillräckligt stor. Skiva löken och lägg runt om steken. Blanda barbecuesås, sweetchilisås, tomatketchup/krossade tomater, pressad vitlök och vatten. Häll blandningen över steken. In i ugnen i ca 5-6timmar (tiden beror på vilket bit från älgen du använder). Köttet är klart när det enkelt går att dra isär i strimmor och är riktigt mört!

Tycker att det är godast att äta köttet i pitabröd med strimlad sallad och avokadoröra. Men just denna dag blev det persiljesmör och klyftpotatis eftersom det var vad som fanns hemma.

Pären är uppe ur jorden. I år gjorde vi det faktiskt innan älgjakten började och det var till stor lättnad för min käre far. Det var en trevlig dag i potatislandet och jag gjorde en hel hop med äggvåfflor som vi åt hemma hos farmor efteråt. Mandeln och Belonan var lite skrovliga men bra med potatis blev det trots att det varit så torrt i sommar.
Stora och små hjälps åt Klara hittade en sista potatisblomma En liten nyckelpiga hittade vi i landet till barnens förtjusning
Våra ”rosa” potatisar som Klara säger. Jag hade hoppats att hon skulle gilla dem just därför men hon vägrar konsekvent att äta potatis.

Eftersom jag har börjat läsa till distriktssköterska har det väl blivit lite så och så med jaktdagar för min del. Men några dagar har jag i alla fall hunnit med. Flera tidiga mornar har startat med dimma och när solen sedan har brutit fram har hösten bjudit på strålande dagar. Men i början av jakten blev det nästan olidligt varmt för både hundar och hundförare. Det har i alla fall gått riktigt bra för laget och det är bättre än förväntat med älg på markerna. Älgfesten med laget var riktigt lyckad och det har blivit en hel del kött i frysen. Nu ser jag framemot oktoberjakten efter brunstuppehållet.

Underbara höst.

Nu när jag sitter framför böcker och dator dagarna i ända är det så otroligt skönt att samla krafter i en sådan här skog.

Sen när jag hade turen att få skjuta en kalv för Vilda blev inte dagen sämre. De täljda pinnarna över öppningen är till för att hålla korpen borta. Jag funderade på att lägga kalven åt andra hållet, med buken ner mot marken, men värmen gjorde att jag ville att det skulle vara luftigt i älgen. Men när vi kom tillbaka för att hämta kalven hade de varit framme ändå! Har faktiskt aldrig tidigare varit med om det. Fåglarna stal hjärtat som jag lagt i djurkroppen och en av filéerna var borta.

Heligfjället höjer sig ovanför dimman.

Den gångna helgen sköt jag en liten femtaggare för Vilda. Hon skällde väldigt bra på den!

Jag fick faktiskt lov att skratta lite när min farbror Svenne svor över att han numera måste använda läsglasögon för att kika på pejlen.

Vilda, som inte gör rätt för sitt namn, för hemma är hon lugn som en filbunke. Men i skogen har hon fattat galoppen och jag känner mig riktigt nöjd med henne.

För rätt så länge sedan fick jag höra att sprängtickan används som medicinalväxt i Sibirien och att den även är högt skattad av Nordamerikas indianer. Jag tänkte inte så mycket mer på det förrän vi läste om sprängtickan i en jakttidning. I höst har Nils hittat mycket sprängticka och även jag har tagit reda på det jag sett. Så nu dricker vi te på svampen varje dag. Jag sökte på internet om sprängtickan och jag hittade faktiskt några vetenskapliga studier som visar att det finns en del sanning i sprängtickans nästan overkligt goda medicinska egenskaper.

Sprängticka är en parasitisk svamp som växer på björkar och alar i kallare klimat. De svarta hårda knölarna på björkstammar har nog många sett. Det är sprängticka, Inonotus obliquus, som har angripit trädet. Sprängtickan är tillsammans med fnöskticka och eldticka den vanligaste rötsvampen på björk. Det som utmärker sprängticka eller chaga är den mörka nästan svarta räfflade ojämna ytan. Det ser nästan ut som om barken förkolnat. Ytan är ojämn och knottrig och det är inte alltför svårt att bryta loss små bitar. Inuti är sprängtickan brungul, porös och nästan lite svampaktig. Sprängtickan är en rätt aggressiv parasit på levande träd. Sporerna fäster sig i tidigare skador på trädet och växer sig sedan fast. En sprängticka kan sitta på trädet i 15-30 år innan trädet slutligen dör av svampen.

Chaga har använts i Ryssland som folkmedicin sedan 1500-talet. Te gjort på chaga används som botemedel för en rad olika åkommor så som magkatarr, diabetes, magsår, psoriasis, tuberkulos och cancer. Chaga innehåller betulinsyra (mot tumörer, infektioner), polysackarider (bra för immunförsvaret), melanin (förbättrar hår, hy och naglar), mineraler och aminosyror. Chaga innehåller mängder med antioxidanter och har ett otroligt högt ORAC. ORAC står för Oxygen Radical Absorbance Capacity och ger ett värde för hur mycket antioxidanter ett visst livsmedel innehåller per 100g.

Exempel på ORAC-tabell
chaga  36,557
havtornsbär  258,1
plommon/sviskon 58,9
granatäpple 33,7
russin 28,9
blåbär 24,5
björnbär 20,8
grönkål 18
tranbär 17,9
vitlöksklyfta 16,9
jordgubbar 15,7
spenat 12,9
ångkokt spenat 9,3
broccoli 9,1

Om du hittar en sprängticka så såga eller skär loss den från björken (observera att markägarens tillstånd behovs om trädet är levande). Ta inte bort den svarta delen då den innehåller melanin. Det är viktigt att torka svampen för att den inte ska mögla. Jag brukar skära svampen i mindre bitar ca 3-4cm i diameter och torkar i ugn på svagvärme 50-60 grader i ca 8h. Chaga ska förvaras torrt, mörkt och svalt. Vid användning kokar jag två bitar med 1,5-2 liter vatten i 60 minuter. Vattnet ska sedan se ut precis som te. Sedan slår jag bara i teet genom en sil och sedan är det färdigt att dricka. Teet kan med fördel användas värmas upp igen eller användas som bas i smoothie eller dylikt. Det går att koka te på samma chagabitar så länge som de avger färg. Chaga smakar inte så mycket, lite svamp och skog bara. Vissa säger att det finns lite vaniljssmak i den. Själv brukar jag använda lite vanligt te också men ha chaga som bas eller lägga i en bit färsk ingefära när chagan kokar. Det går även att göra pulver av chagan och använda som te. Det går inte att överdosera chaga så det är bara att njuta och dricka och hoppas att få ta del av dess goda egenskaper!

Hösten är verkligen en förunderlig årstid. Det känns som om naturen vill visa upp all sin prakt innan den går till vila under snön. Innan löven dalat till marken och grenar och ris är kala så är färgexplosionen magisk. Barnen älskar att vara ute och jag är glad att kunna vara med dem, men jag tror att Klara längtar väldigt mycket efter snö. För jag har lovat henne att vi ska besöka Leoslekland när snön och slasket kommer!

Tisdagen den 7 oktober var jag i Umeå på grund av mina studier. På kvällen gick jag och min äldre syster samt hennes lilla dotter ut för att vi skulle se oss omkring i grannskapet. Min telefon ringer och Nils säger att jag måste ringa pappa eftersom han är i skogen och inte mår bra. Jag säger till min syster att jag måste ringa pappa och att det är allvarligt. När jag ringer svarar min farbror Svenne på pappas telefon. Jag undrar naturligtvis var pappa är och hur han mår. Svennes svar lamslår mig totalt och jag minns att knäna viker sig och jag börjar skrika. Han svarar nämligen att pappa är död, sedan hör jag honom påbörja HLR och ropa pappas namn innan samtalet bryts. Min syster förstår genast vad som hänt och tillsammans halvspringer vi gråtande tillbaka till huset. Resan hem från Umeå är som ett töcken trots att jag kör hela vägen. Senare på kvällen träffar vi tre systrar pappa. Han var fantastiskt fin och såg ut precis som om han sov. Hans händer var kalla och hans hjärta hade stannat men någonstans hoppades jag att jag och mina systrars tårar och kärlek skulle få honom varm igen, att han måste komma tillbaka till oss. Smärtan av inse att en så älskad och betydelsefull person i mitt liv inte finns längre är obeskrivlig.

På eftermiddagen hade pappa tagit en av unghundarna, Klövkampens Ura, till skogs för att träna henne. Vi brukar passa på att göra det under uppehållet. Det fanns spår efter ett större djur på marken och Ura förföljde det. Sedan började hon skälla. Pappa ringde till Svenne och berättade att unghunden skällde ståndskall på en storoxe och han lät riktigt glad på rösten. En stund senare ringde pappa igen och berättade att han inte mådde bra…En liten, liten tröst i sorgen är att pappa fick sin sista stund i skogen med en unghunds fasta ståndskall alldeles i närheten. För det var ju ett av det största i hans liv; skogen och hundarna.

Det har gått två veckor nu men fortfarande väntar jag på att få se hans bil svänga in på gården eller höra hans välbekanta stampande på bron. Pappa var rak, ärlig, glad och väldigt arbetsam. Ingen tumme mitt i handen här inte. Han gjorde allt från egen älgkorv till att såga virke. Och framför allt var han väldigt omtänksam och mån om oss, sin familj. Jag är så tacksam över att få vara en av hans döttrar och att fått ha honom som min pappa. Tacksam över alla fina minnen och allt som han gav och lärde mig. Men det finns stunder då livet kan göra så ont och jag saknar honom så ofantligt mycket.

Det var verkligen länge sedan jag skrev här sist. Jag ska ärligt säga att efter pappas plötsliga bortgång var det som om jag levde i ett vacuum. De flesta dagar ville jag helst ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet. För varenda gång jag vaknade blev jag påmind om att det hela inte bara var en ond dröm utan att han faktiskt var borta på riktigt, för evigt. Chocken, sorgen och allt det praktiska tog mycket kraft och energi. Dessutom upptäcktes det bara någon vecka efter min pappas begravning att min mormor hade en svår cancersjukdom. Hennes begravning var för en vecka sedan. Det har varit tungt och tufft. Och många gånger har jag haft svårt att inte vara bitter och arg och gråten har varit nära hela tiden. Julen kändes mest som något jag var tvungen att överleva. Saknaden och tomheten blev så påtaglig. Det på nyårsaftonen 1996 som min lillebror blev påkörd och senare dog. Nu när inte pappa heller fanns hos oss blev jul och nyår extra smärtsamt.

Jag tänker fortfarande de människor jag saknar flera gånger varje dag och jag sörjer dem. Gråten bränner bakom ögonen ofta. Det kommer att ta tid att förstå och smälta allt det som hänt. Klara säger så fina saker om sin morfar hela tiden. Häromdagen ville hon rita en teckning som vi skulle sätta fast i en ballong och skicka upp till morfar i himlen. Ibland är det jobbigt med ungar som tjurar, skriker, tjuter eller skrattar när man helst bara vill gråta eller gå och lägga sig. Men tack och lov har jag barnen som drar mig tillbaka till livet och nuet. För det är ju där barn är – här och nu.

Eftersom jag studerar på heltid och var mitt i en intensiv kurs i farmakologi och sjukdomslära när pappa dog, var jag tvungen att försöka plugga all den tid jag orkade. Ett jobb går att sjukskriva sig ifrån om man har mycket omkring sig och inte mår bra men för min del var ju studietakten densamma oavsett hur jag mådde. Jag mår mycket bättre nu men när jag pluggar blir det mycket tid vid datorn och när jag då äntligen har gjort bort den tiden så har jag ingen lust att sitta stilla framför skärmen ännu mer. Det är nog mest därför bloggen blivit så eftersatt. Jag vill tacka alla er som kommenterat, skickat mail eller hört av er på annat sätt. Det har värmt och betyder mer än ni tror –tack!

I början av månaden var jag och Nils ute en sväng på skidorna. Det blir ju inte så ofta vi har tid att vara ute tillsammans så det gäller att passa på när vi har barnvakt. Det var i alla fall en riktigt kylig morgon. Tallarna på tjädermyren var tomma, inte en tjäder såg vi. När vi närmade oss en bäck i slutet av dagen fick vi se ett par orrar på långt håll. Vi smög oss närmare och Nils var väldigt mån om att det var jag som skulle få äran att skjuta. Jag la mig ner i snön och tog stöd av ryggsäcken. Det var långt och eftersom jag visste att bössan var inskjuten på hundra meter så höll jag lite högt på fågeln. I samma veva som jag tryckte av skottet föll orrtuppen ner från trädet. En skön känsla. Vi skidade fram och Nils tog ett kort på mig och orren. Men som jag frös om fingrarna! Sen bar det iväg hem efter en fin dag.

Kylig morgon. Men klockan var faktiskt strax över nio och solen hade ännu inte hunnit upp.

 
Inga tjädrar här inte!

Det var magiskt vackert när solen bröt fram.

Det syns hur lite snö det var. Men nu har det kommit mera.

Jag och orren.

Det är granna fåglar. Nu är det till att laga något gott av orrbröstet.

Hemåt.

För tillfället gör jag praktik och det är väldigt lärorikt och roligt. Även fast jag har två barn själv känns framförallt barnhälsovårdsarbetet nytt för mig. Det är ett stort, viktigt och intressant område. Men det är inte lätt alltid att få vardagpusslet att gå ihop med barn, hundar, renovering, praktik, plugg och träning. Dessutom har barnen varit sjuka mycket senaste tiden. Sofie har till och med haft lunginflammation men tack och lov mår hon bra nu.  Det är svårt att få med allting som hinner hända mellan gångerna jag skriver på bloggen men här är lite bilder från idag.

Klövkampens Vilda. Hon är otroligt lugn och fin och men har ändå så mycket jaktlust i skogen! Jag hade anmält henne på två jaktprov i höstas men efter pappas bortgång så hade jag varken tid eller lust. Men det blir nya tag till kommande säsong.

Barnen får sitta nerbäddade i vagnen när deras små ben tröttnat.

Börknäs Mella. En av våra två livliga finskspetsar.

En bild på mig, bländad av det starka solljuset och snön.

I morse sköt Nils en räv på åteln och naturligtvis ville barnen se på den. Jag tycker att rävarna är väldigt fina men det är en viktig viltvårdsåtgärd att hålla nere rävstammen.

Mella och Vilda.

Efter den senaste tidens blåst och tö var det riktigt härligt med sol och minusgrader.

En vacker men kylig dag vittjade vi mårdfällorna. Fällorna gapade tomma men det är inte så konstigt eftersom det verkar finnas mycket sork. När mårdarna har mycket mat är de svårare att ta i fällorna. En lite näbbmus som mumsade på betet var den enda fångst vi fick denna gång. Den blev fullkomligt skräckslagen när vi lyfte av locket, hoppade rätt ner och försvann snabbt under snön. Nils konstaterade att det är ”hårt att vara trapper”.

Vi sätter ut mårdfällor framför allt som en viltvårdsåtgärd. En mård tar stora mängder skogsfågel och småvilt. Det är slagfällor som vi använder, Trapper 90, och de dödar ögonblickligen om man gillrar rätt. Om ni är intresserade av mårdfångst och fällor kan jag rekommendera er en titt på Trapperns hemsida. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur Nils gör och tänker när det gäller fällfångst av mård, ni hittar det här.

Föret var fantastiskt, nästan lite väl hårt. Den senaste tiden har det varit ömsom tö och minusgrader och det känns som om det vore april och inte slutet av februari.

Ingen mård här inte!

Men fint i skogen.

Nils har köpt en ny skoter och han sa åt mig att testköra den på en stor myr. ”Tryck in gasen i botten och se vad som händer”, sa han. Och jösses, den gick som ett spjut! Jag är uppriktigt inte särskilt intresserad av skotrar. Skidor ska sitta på fötterna och skotern är mest ett transportmedel. Fast rätt så kul är det ju ändå…!

Vi satte ut några saltstenar också.

Dessa nyfikna renar hade varit förbi och undersökt varenda fälla. Det var mer renspår än mårdspår kring fällorna.

Mer som april än som februari som sagt, men sol och ljus är välkommet!

Vi hade en jättefin påskhelg i vår fjällstuga. Vädret var strålande och barnen åkte pulka och tolkade efter skotern så det stod härliga till. Men nog var det lite svårt för dem att sova natten till påskafton när de visste att påsktuppen skulle komma! Familjen var samlad men visst var det kännbart att det var en som saknades. Jag hajade till när storasyster kom körandes på Vikingen, pappas skoter. Det var stundtals jobbigt att vara där eftersom jag vet att pappa stortrivdes när vi alla var ute tillsammans och vi saknar honom så. Men samtidigt är det värdefullt att ha roligt och glädjas åt alla minnen vi har därifrån.

En natt var det så varmt och kvavt på sovloftet att det kändes som om jag inte fick luft. Då passade jag på att ta mig en promenad i månskenet. Pärlugglan gav sig till känna och det gnistrade i snön. Det var otroligt vackert! På påskaftonsmorgonen tog jag på mig skidorna och åkte en sväng med Pia. Härligt med fjälluft var det! Hoppas ni också haft en fin och trevlig påsk!

Klara tittar mot fjället

Och hon visade gärna vägen till Blåkulla. Fast vad vi skulle göra där visste hon inte riktigt.

Abborrar fick vi säkert hundra av och barnen tyckte det var jätteroligt att fiska. De största tog vi hem och fileade.

Moster Lotta hade fixat påskriset!

 
På skidtur med Pia-Pia (Gusjöns Kruta).

Barnen åkte skrana i denna backe.

Jag hade gjort massor älghamburgare inför påsken och det kändes som om det var det enda vi levde på i flera dagar. Fast mat hade vi ju i överflöd!

Girifjäll.

Stormen Hilde (56 m/s  i Stekenjokk) som rasade hösten 2013 medförde att det låg en massa vindfällen i skogarna ifjol. Fortfarande finns det en hel del omkullfallna träd kvar här och var i markerna. Nils jobbade många dagar i skogen med att ta reda på timret och timmervagnen testades ordentligt. Timret sågade sedan Nils tillsammans med hans gode vän och arbetskamrat. Virket kommer att användas till ett kommande garagebygge, fast det projektet kommer att påbörjas först nästa sommar. Det var kul att följa vägen från stock till färdigt virke för mig och barnen. Även om vi tyckte att sågverket levde om alldeles förfärligt var det kul att se när klingan klöv stockarna.

För ungefär en vecka sedan följde barnen och jag med Svenne på gäddfiske. Några mindre gäddor blev det och barnen tyckte det var jättekul men lite läskigt. Speciellt då en gädda bet Svenne i fingret när han demonstrerade hur vassa tänder de har! Gäddor finns det gott om i sjöarna här omkring och nästan inga fiskar dem i större omfattning. Visste ni att den äldsta gäddan som konstaterats i Sverige var 16 år, men man har hittat exemplar i andra länder som varit över 30 år gamla. Det svenska gäddfiskerekordet i sötvatten är 19,34kg (det har fångats större men de har av olika anledningar blivit diskvalificerade).

När gäddorna gjordes upp bad jag att få ta reda på gäddromen. Gäddrom är faktiskt lite av en delikatess men det gäller att tvätta och vispa flera gånger om vartannat så man får bort alla hinnor och slem. Att ta tillvara på gäddrom från vår/vintergädda: Börja med att manuellt skölja och rensa bort det mesta av hinnorna från rommen över en skål. Tillsätt sedan vatten så att det täcker rommen med råge och vispa med en vanlig spiralvisp, vispa inte alltför hårt! Hinnorna fastnar på vispen. Och sedan är det bara att upprepa denna procedur med vatten och visp flera gånger om. Mellan vispningarna brukar jag skölja rommen i en tät sil. När rommen är fri från hinnor och inte slemmig så rör jag ner lite salt och pyttelitet socker samt några droppar citron för att förhindra att rommen blir grå/oxiderad. Man får inte ta för mycket salt för då förstör man romkornen och tar bort smaken. Jag har också hört man kan lägga eller skölja rommen i ättika för att få bort slem, hinnor och fisksmak, men det har jag inte testat själv.

Första gäddan!

Sofie ser på när Svenne rensar. Gädda är ju egentligen en fin matfisk (fast man ska inte äta den ofta då den kan innehålla höga halter av miljögift) men vi låter den för det mesta torka och bli till hundgodis.

Gäddrom. Vispad och sköljd.

Perfekt att använda till enkla förrätter. Både i sås och som garnering.

Idag skulle pappa ha fyllt 59 år. Sorgen och saknaden är fortfarande smärtsam. Han har lämnat ett stort tomrum efter sig och jag har ibland svårt att greppa att en människa som står en nära och som betyder så mycket plötsligt och oåterkalleligt kan ryckas ifrån en. Livet fortsätter i stort och smått samtidigt som det inombords ibland känns som om tiden borde stå stilla och allra helst backas tillbaka. Man kan vakna upp en morgon och innan dagen är slut kan den verklighet och vardag man lever i vänts upp och ner. Men livet går vidare det är bara så, det måste det göra. Och som någon skrev är detta första år ett bearbetnings år med alla dessa ”första”. Första julen utan pappa, första födelsedagen, första pärsättningen, första älgjakten, första farsdagen… Men tacksamheten finns så klart också där och när svåra saker inträffar inser man också hur dyrbart och värdefullt livet är.

Vi saknar dig!

Just nu känns det som om livet rusar på i 150km/h eller ännu fortare. Barnen har turats om att ha vattkoppor och det är fullt ös med studierna med alla examinationer innan sommaren. Men nu har jag snart bara D-uppsatsen kvar innan jag kan kalla mig distriktssköterska. Vi har många projekt på gång bland annat veden som ska kapas och klyvas, ett växthus som ska monteras, hundar som ska tränas, grishage som måste fixas och sommarens uppgift är att färdigställa vår gigantiska altan. Sen har vi några mindre projekt inomhus som helt enkelt får vänta tills sommaren och hösten är över. Träningen blir det lite si och så med men det som hinns det hinns. Man blir stark av att arbeta också. Helst av allt hade jag velat ställa iordning för att skaffa får och gjuta ett riktigt golv i ladugården så att vi kan börja leta efter en liten häst till flickorna och en lite större till mig. Jag var nämligen en hästtjej när jag var yngre och har alltid drömt om att ha häst. Men det får helt enkelt vänta ett tag till.

Mitt i allt var vi, tillsammans med Nils bror och hans sambo, iväg till Mallorca. Barnen var hemma hos farmor och mormor. Vi har aldrig varit utomlands tillsammans trots att vi varit ett par i 13 år nu och Nils var på varmare breddgrader senast 1990, så det var på tiden. Efter denna långa och tunga vinter kändes det som om det behövdes. Och vi hade det fantastiskt fint och det var härligt med riktig värme, även om jag grät både en och två gånger för att barnen inte var med men jag visste ju att de hade det toppen. Det var riktigt vackert och förvånansvärt rent både i havet och på land. Dessutom träffade vi släktingar till Nils och hans bror där och vi hade en jättefin kväll tillsammans. Jag hade gärna upptäckt mer av ön men det får bli en annan gång. Här är lite bilder från vår resa, bilderna kommer från mitt instagramkonto så kvalitén är inte så bra men det kändes som om systemkameran skulle ta onödigt mycket plats att ha med sig.
Utsikt från vår balkong. Det blev några Sangrias allt vad det nu hette under veckan.

En bild på mig en av de första kvällarna.

Marknad i den gamla stadsdelen i Alcudia. Mycket god frukt men annars mest krims
krams.

En härlig dag på stranden.

Vi hade ”all inclusive” och som vi åt! Vi kallade oss till slut för ätargänget och det var tur att vi rörde på oss en del för att smälta all mat. Det jag saknar allra mest är aiolin och oliverna. De gröna oliverna var fantastiskt goda!

Massa fina blommor spanade jag in.

Den högsta toppen besteg vi en av de första dagarna. Det fanns ingen stig på framsidan (som vi trodde) så vi letade oss upp bland taggiga snår och vildgetter.

Älskar snäckor och stenar och blev som ett litet barn när vi hittade en strand full med runda och släta stenar. Emellanåt blev det till att försöka plugga lite.

Nils och jag, sista kvällen.